Kärnor används för att ge gjutgodset önskade inre former. Dessutom används kärnor i stor utsträckning för formgivning av vissa ytterkonturer för att därigenom förenkla modellerna och underlätta formningen.

Vid gjutning i engångsformar och i viss utsträckning vid kokillgjutning tillverkas kärnor av sand bunden med ett bindemedel. Detta kan i dagens gjuterier vara olika varianter av organisk eller oorganisk typ. Vid mindre och medelstort gjutgods är bindemedelssystemet ofta av typ Cold box, Hot box eller vattenglas. Även skalformningsprincipen används i stor utsträckning för kärntillverkning. Vid stort gjutgods är bindemedelssystemet oftast baserat på furan eller vattenglas.

På en kärna ställs hårdare krav än på själva formen. Det beror på att kärnorna i stor utsträckningomges av smälta. Följande högre krav kan ställas:

  • Ännu bättre gasgenomtränglighet. Ofta tillverkas kärnorna i en grövre sand än formarna. Dessutom brukar extra åtgärder vidtas för luftning så att de gaser som bildas vid gjutning kan komma ut.

  • Ökad motståndsförmåga mot den termiska påkänningen med dess risker för fastbränningar, inträngningar etcetera. Ofta används blackning, det vill säga påläggning av ett skyddande ytskikt.

  • Lättare sönderfall när gjutstycket stelnar och krymper.

Vid tillverkning av gjutgods i stora och medelstora serier sker kärntillverkningen alltid maskinellt. Ju större serierna är, desto högre är mekaniserings- och automatiseringsgraden.

Manuellt tillverkas kärnor används endast vid mindre serier och vid enstyckstillverkning. Vid maskinell kärntillverkning används oftast kärnlådor tillverkade i järn eller plast.
Kärnlådor tillverkade i trä används vid små serier och enstyckstillverkning. Liksom på modeller ställs stora krav på kärnlådornas utförande.
För små kärnor krävs normalt ingen förstärkande armering. Däremot är det vanligt att stora kärnor förstärks med till exempel tråd eller spik på utsatta ställen.

1508