Segjärn är ett material inom gjutjärnsgruppen som funnits sedan 1948 och som fått en allt större användning i kvalificerade konstruktioner. Inom exempelvis fordonsindustrin tillverkas många högt belastade komponenter i segjärn.

Segjärn har i många fall ersatt svetsade eller smidda stålkonstruktioner. Det ger ofta stora kostnadsbesparingar då det behövs ett färre antal delkomponenter. Segjärn har liksom gråjärn goda glidegenskaper eftersom materialet innehåller fri grafit.                           

Det finns ett flertal olika typer av segjärn:

  • Konventionella segjärn inklusive lösningshärdat segjärn, SS-EN 1563:2012

  • Låglegerade, ferritiska segjärn för högtemperaturtillämpningar, SS-EN 16124:2011

  • Ausferritiskt segjärn, SS-EN 1564:2011

  • Austenitiskt gjutjärn, SS-EN 13835:2012

De olika segjärnstyperna beskrivs närmare i respektive kapitel.

Vissa segjärnskvaliteter kan användas för tryckbärande konstruktioner, se närmare i standarden SS-EN 13445-6:2009 + C4:2012 ”Tryckkärl (ej eldberörda) – Del 6: Konstruktions- och tillverkningskrav för tryckkärl och tryckbärande komponenter av segjärn". Bilaga ZA till SS-EN 1563:2012 ger upplysningar om överensstämmelse över tillåtna segjärn till direktivet om tryckbärande anordningar 97/23/EG                                        

I gällande svensk standard och EN-standard för de ovan nämnda segjärnstyperna klassificeras materialet i enlighet med de mekaniska egenskaperna hos materialet.

De mekaniska egenskaperna utvärderas med provstavar uttagna från ämnen som är:

  • separatgjutna

  • gjutna i formen intill godset

  • vidgjutna (cast-on)

  • eller bearbetade ur gjutgodset

Om hårdheten är viktig för produkten och ett krav från köparen så finns möjlighet att efter överenskommelse mäta den i vald provstav eller på gjutgodset (på Brinellvårta, ”cast-on knob”, om det inte går att mäta på godset).

2099