I Europanormen SS-EN 1756 är 32 magnesiumgjutlegeringar standardiserade. De vanligaste använda legeringarna innehåller aluminium och zink.

Aluminium förbättrar legeringarnas flyt- och gjutbarhet samt hållfastheten och förekommer i halter upp till  tio procent Hållfasthet och hårdhet ökar genom utskiljning av Mg-Al-rika intermetaller. Vid aluminiumhalter över 6 % blir legeringarna värmebehandlingsbara och uppvisar den bästa kombinationen av hållfasthet och duktilitet. Korrosionsegenskaperna förbättras med ökande aluminiuminnehåll.

Zink används ofta i halter upp till en procent. Huvudsyftet med zinktillsatsen är att öka hållfastheten genom lösningshärdning. Zink har positiv inverkan på gjut- och flytbarhet vid låga halter. Zink förbättrar även korrosionsegenskaperna något. Allt för höga zinkhalter ökar dock risken för varmsprickningsproblem.

Tillsats av mangan (Mn) förbättrar legeringarnas korrosionsegenskaper genom att intermetalliska föreningar med järn bildas och därmed minskar järnets negativa inverkan på korrosionsegenskaperna.

Magnesiums hållfasthet påverkas kraftigt av kornstorleken. I pressgjutgods sker stelnandet så snabbt att strukturen oftast blir tillräckligt finkornig. Vid gjutning i sandform används legeringar med zirkon (Zr) som huvudsakligt legeringselement som i avsaknad av aluminium, mangan, kisel, järn, nickel, kobolt, tenn och antimon ger en kraftig kornförfinande effekt och därmed goda mekaniska egenskaper. Sandgjutlegeringarna legeras även med zink och cerium som är en sällsynt jordartsmetall (REE).

2676