Det finns ett stort antal material som går att gjuta. Runt hälften av gjutgodsproduktionen består av gråjärn, både i Sverige och internationellt. Därefter är segjärn, aluminium och stål de vanligaste materialen.

Gjutgodskundernas allt större krav kräver en ständig utveckling av nya material och förbättrade egenskaper av befintliga material. Ett exempel på detta är ferritiskt lösningshärdat segjärn med bättre skärbarhet, EN GJS 500-14.

Översikt över gjutna material och deras användningsområden.

Här följer några ord om de vanligaste materialen.

 

Gråjärn

Gråjärn eller grått gjutjärn är det vanligaste materialet. Det har utmärkta gjutegenskaper, bra dämpningsförmåga, bra skärbarhet och en låg kostnad.

 

Segjärn

Segjärn har en hållfasthet och seghet som är högre än gråjärn och kompaktgrafitjärn. Materialet har stor användning i bland annat fordonsindustrin.

 

Kompaktgrafitjärn

Materialet kallas även CGI (Compacted Graphite Iron). Egenskapsmässigt ligger det mellan gråjärn och segjärn. Materialet är intressant för exempelvis produkter inom bilindustrin som kräver bättre egenskaper än gråjärn.

 

Aducerjärn

Av gjutjärnen ligger aducerjärnets egenskaper närmast segjärnets. Framställning sker genom en värmebehandling (aducering) av ett vitt stelnat gjutjärn. Användningen av aducerjärn har minskat bland annat  beroende på att framställningsprocessen är energikrävande och att det inte går att tillverka så stora komponenter.

 

Vitjärn

Vitjärn har hög hårdhet (800 – 1200 Vickers) och används främst för komponenter som utsätts för nötning.

 

Austenitiska gjutjärn

I gruppen gjutjärn ingår även en materialgrupp med austenitisk grundmassa. Grafiten kan vara antingen i form av fjäll eller noduler. Den austenitiska grundmassan uppnås genom tillsats av nickel till hög halt.

Kännetecknande för de austenitiska gjutjärnen är bland annat god korrosionsbeständighet och hög varmhållfasthet. En annan egenskap, som skiljer dem från övriga gjutjärn är att de är omagnetiska. De austenitiska gjutjärnen är standardiserade i Europastandarden EN 13835, som omfattar tolv legeringar.

 

Gjutstål

Utöver de standardiserade gjutstålen kan även andra stållegeringar gjutas om mindre modifiering av den kemiska sammansättningen kan tillåtas. Till exempel ökar flytbarheten om kiselhalten kan höjas.

Genom värmebehandling kan gjutstål få en högre hållfasthet än till exempel segjärn.

 

Lättmetaller

Lättmetaller är legeringar med aluminium och magnesium som basmetall, men även titanlegeringar räknas hit. 

 

Koppar- och kopparlegeringar

De vanliga typerna är mässing, brons och rödmetall med olika egenskaper och användningsområden.   

                           

Zinklegeringar

Materialet har bra gjutbarhet och låg smältpunkt och lämpar sig bra för pressgjutning i långa serier. Mycket små delar i elektronikkomponenter är ofta tillverkade i zink, men även olika typer av beslag till bilar.

 Översikt över mekaniska egenskaper hos olika typer av gjutna material.

 

Skärbarhet

De olika materialens skärbarhet är inte någon specifik materialegenskap och därför svårt att gradera siffermässigt. I en verkstad med blandad tillverkning bildar man sig ofta en egen uppfattning om hur olika material låter sig bearbetas. Beroende på utrustning och typ av skärande bearbetning har olika verkstäder ofta skilda uppfattningar. I tabellen nedan har uppgifter från några mekaniska verkstäder sammanställts och en gradering gjorts för de vanligaste gjutmetallerna.

 Tabell: Relativ skärbarhet hos olika gjutna material.

Bearbetbarhet

Material

Utmärkt

Mg-legeringar

Al-legeringar (flertalet)

Zn-legeringar

God

Mässing

Rödmetall

Brons

Ferritiskt aducerjärn

Ferritiskt segjärn

Mjukt gråjärn

Mjukt kolstål

Godtagbar

Övereutektiska Al-Si-legeringar

Perlitiskt aducerjärn

Medelhårt kolstål

Höghållfast gråjärn

Rostfritt och syrafast stål

Hårda och härdade bronser

Legerade konstruktionsstål

Dålig

Austenitiskt manganstål

Värme- och nötningsbeständigt gjutjärn

Vitjärn

Titanlegeringar

1511