I möjligaste mån ska komponenter för gjutning utformas så att det inte behövs någon kärna. En olägenhet med kärnor är, förutom kostnaderna för kärnlådor, kärntillverkning och kärniläggning, att måttnoggrannheten blir sämre än vid direkt formning eftersom kärnans måttavvikelser adderas till gjutformens. Dessutom orsakas måttavvikelser av variationer i kärnans placering i formen.

Ett exempel på en komponent som kan gjutas utan kärna är den till höger i figur 17. Kan behovet av kärna inte elimineras gäller analogt att antalet kärnor bör minimeras enligt figur 18 där en omkonstruktion från det vänstra till det högra utförandet kan reducera antalet kärnor från två till en. I det högra utförandet krävs ingen kärna för den yttre konturen. En nackdel med det högra utförandet är godsanhopningen vid A.

Figur 17: Design för att undvika kärnor.

Figur 18: Design för att minska antalet kärnor.

För en god måttnoggrannhet hos det färdiga gjutgodset är det viktigt att kärnorna ges god styrning och förankras väl i formen. Vid konstruktion av gjutgods bör därför undersökas vilka möjligheter som finns för att styra och förankra kärnorna. Normalt används kärnanvisare och/eller kärnpallar. Utformning med kärnanvisare är, om det är möjligt att utnyttja sådana, att föredra framför kärnpallar. Exempel finns där man tar upp ett hål i väggen på ett gjutstycke för att kunna förankra en kärna med kärnanvisare. Hålet sätts sedan igen på lämpligt sätt efter gjutningen.

Figur 19: Exempel på styrning av kärnor.

Kärnan till vänster i figur 19 har stöd endast i en ände och måste därför hållas på plats med kärnpallar. En utformning med kärnanvisare i båda ändarna är att föredra.

1927