En generell regel vid gjutning är att släppning krävs.

Vid gjutning i sandform måste modeller och kärnlådor förses med släppning för att form respektive kärna ej skall skadas vid dragningen. Vid gjutning i permanenta formar, kokill- och pressgjutning, krävs släppning på den permanenta formen, kokillen respektive verktyget, för att den gjutna detaljen skall kunna tas ut ur formen efter gjutningen. Även permanenta kärnor måste förses med släppning för att undvika att komponenten krymper fast på kärnan.

En konsekvens av att släppning fordras är att man normalt i gjuttillståndet ej kan erhålla parallella godsytor i dragningsriktningen. Därför bör vid angivelse av mått mellan sådana ytor anges var efter släppningsytan måttet skall innehållas. Ofta är det fördelaktigt att redan när komponenten beskrivs i modelleringen att ange hur släppningen ska läggas. Vidare är det fördelaktigt att redan från början utforma gjutstycket så att det får en naturlig släppning.

Figur 6: Betydelsen av släppning vid gjutning i sandform.

Figur 7: Utforma gärna gjutstycket med naturlig släppning redan från början.

Riktvärden för släppningens storlek vid gjutning i sandform ges i tabell 3. Vid kokillgjutning är normalt den minsta släppningsvinkel som kan tillåtas 1° vid utvändiga ytor, där detaljen krymper från kokillväggen. Vid invändiga ytor, där detaljen krymper kring en stålkärna rekommenderas släppningsvinkeln 2°.

För invändiga ytor bör släppningen väljas dubbelt så stor.

Tabell 3: Riktvärden för modellsläppning vid formning i sandform.

1924