Kokillgjutning är ett samlingsbegrepp för en rad metoder för tillverkning av komponenter, vilka använder gravitationen, med eller utan rörelse av formen (kokillen), eller med lågt tryck, för fyllning och matning.

Alla varianterna kan använda sandkärnor för in-  och/eller utvändig formgivning i de fall detta inte kan åstadkommas via dragbara permanenta formdelar.

De material som kokillgjuts är i huvudsak aluminiumlegeringar samt vissa kopparlegeringar, som aluminiumbrons och mässing. Kokillgjutning av magnesium- och zinklegeringar förekommer. I några länder används kokillgjutning i viss utsträckning vid långa serier för gods i gjutjärn och ibland även för gjutstål. Som exempel på kokillgjutet gods kan nämnas motorblock och cylinderhuvuden till bilmotorer, duschblandare samt hjulupphängningsdetaljer. Se bilder nedan.

Kokillgjuten länkarm (Fundo).

Kokillgjuten blandare (Ostnor).

Kokillgjutet cylinderhuvud (Fundo).

 

Kokillgjutning sker i princip enligt följande tre huvudmetoder:

Kokillgjutningsmetoder.

Ursprungligen var drivkraften för användandet av (statisk) kokillgjutning främst ekonomisk. Allt eftersom kraven på hållfasthet har ökat för främst aluminiumlegeringar har även snabbt stelnande samt möjligheten att värmebehandla blivit allt viktigare fördelar vidkokillgjutning jämfört med sandgjutning respektive pressgjutning. För att nå ännu längre har vagg- och lågtrycksgjutning med dess varianter växt fram i en strävan efter mer kontrollerad fyllning och därmed ytterligare bättre hållfasthet och täthet, samt även ökat utbyte.

Filmen nedan visar vaggjutning:

 

Komponentläckage vid kokillgjutning

Följande bilder visar orsaker och åtgärder mot komponentläckage som kan uppstå vid kokillgjutning.

2779