Pressgjutning är, precis som namnet antyder, en gjutmetod där man pressar smält metall under högt tryck och med hög hastighet in i en permanent gjutform. Själva gjutformen (verktyget) består av två eller tre verktygsdelar i stål. På formen monteras vid behov en eller flera metallkärnor som bildar håligheter i den färdiga detaljen.

Utmärkande för pressgjutning är användandet av material med relativt låg smältpunkt. Framför allt används aluminium, men även zink, magnesium, kopparlegeringar och mässing är vanligt förekommande pressgjutlegeringar.

Efter att formen fyllts avger smältan värme till de vatten- eller oljekylda verktygshalvorna, vilket gör att metallen stelnar relativt fort. Därefter öppnas verktyget och gjutgodset plockas ut. Tack vare hög injektionshastighet och ett högt metalltryck kan smältan fylla ut mycket tunna sektioner, ner till ett par mm i godstjocklek.

Pressgjutning har därmed flera stora fördelar jämfört med andra gjutmetoder, exempelvis hög produktivitet, hög repeterbarhet och dimensionsnoggrannhet, goda mekaniska egenskaper och fina ytor. Möjligheten att gjuta tunna sektioner ger detaljer med hög vikteffektivitet vilket uppskattas bl a av fordons- och flygindustrin, liksom tillverkare av handburna verktyg och elektronik.
Det som begränsar metoden är bland annat att den kräver långa serier för att vara konkurrenskraftig, främst beroende på att verktygen är relativt dyra och har en begränsad livslängd, cirka 100 000 detaljer. En annan nackdel är att det i dagsläget saknas en bra teknik för att kunna gjuta detaljer med inre håligheter där det inte går att få släppning.

Ökande kundkrav leder till en kontinuerlig utveckling av pressgjuttekniken. Som exempel kan nämnas vakuumpressgjutning som ger ett gjutgods med mycket låg porhalt, vilket gör att detaljerna kan såväl värmebehandlas som svetsas, och därför används metoden alltmer för gjutning av stora strukturdetaljer med höga mekaniska påkänningar. En annan metod som nu är under snabb utveckling är 3D-printning av hela verktyg eller mindre verktygsinsatser, vilket skapar möjlighet till bättre kylning/ökad produktivitet och ökad livslängd hos verktyget. Även användningen av engångskärnor i sand eller salt, så kallad "lost core", närmar sig ett kommersiellt genombrott och därmed en bredare tillämpning. Denna teknik gör att pressgjutning kan börja konkurrera med andra gjutmetoder inom helt nya produktsegment.
Till skillnad från flera andra gjutmetoder är det dyrt och tidskrävande att via pressgjutning snabbt ta fram prototyper eftersom ledtiden för nya verktyg är lång, typiskt 6 – 12 veckor och verktygen är relativt dyra, exempelvis jämfört med en sandform. En möjlig lösning som studeras är att istället snabbt gjuta fram relativt sett billiga verktyg i gjutjärn, vilka bedöms hålla för någonstans mellan10 till100 detaljer, vilket kan vara fullt tillräckligt för prototyper och förserier.   

De cirka 60 delkapitel kring pressgjutning som finns tillgängliga i handboken har tagits fram med hjälp av ett flertal internationella samarbetspartners.

Tyska Verband Deutscher Druckgiessereien (VDD)och Bundesverband der Deutschen Giesserei-Industrie (BDG) har låtit denna handbok använda en redigerad översättning av handboken ”Druckguss aus NE-Metallen. Technische Richtlinien” för kapitlet med konstruktionsråd.

Amerikanska North American Die Casting Association (NADCA) har tillåtit användning av texter ur sina handböcker för delar av kapitlen kring pressgjutningsmaskiner, processen vid pressgjutning, vakuumpressgjutning och strukturdetaljer.

Spanska Tecnalia har tagit fram material för handboken för kapitlet kring pressgjutningsmaskiner.

4564